Pump it up again…

Jodå, jag körde mina planerade två pass för axlar och armar igår. Idag körde jag nästa två pass… ben och armar.

Å jag känner att just armar borde jag satsa mer på för jäklar vilken obalans jag har i kroppen. Det liksom börjar starkt nerifrån men ju högre upp man kommer på kroppen desto svagare blir den. Å musklerna i armarna är så gott som befintliga.

Det mest positiva man kan säga om det är att det kommer att märkas skillnad rätt snart. Å sånt är ju alltid kul.

På´t igen bara… men med tanke på hur det känns i armarna nu lär det bli core i morgon. Så det så!

Pump it up…

Jag har jagat pumpset i evigheter känns det som men det har varit slutsålt överallt. Men så ramlade jag över ett set på bygghemma av alla ställen och köpte ett direkt. Å idag kom det äntligen hem!

Som grädde på laxen har ”mitt gym” både onlineträning och streamade klasser så det är bara att sätta igång.

Idag blir det två pass, ett för armar å ett för axlar. Så det så!

MiesWellness…

Kan man inte ta sig till passen, får passen ta sig till mig… så är det.

Tursamt nog erbjuder mitt gym även livestreamade klasser, förutom förinspelade pass, av alla olika slag. Det är helt suveränt nu när pandemin rasar som värst här i stan.

Idag körde jag ett pass Crosschallenge (Ett stationsbaserat cirkelpass som ökar din styrka, kondition och explosivitet. Ett allroundpass med olika funktionella övningar för dig som vill träna hela kroppen. Passet är intervallbaserat och varierar från gång till gång) och det känns i kroppen nu på kvällskvisten, främst i benen. Uppenbarligen har jag använt helt andra muskler under passet än jag är van vid för just benen är min starkaste del.

Hur som, jag tycker om när det känns i musklerna… om inte har jag inte gjort tillräckligt.

I morgon är det dags för andra pass… ett par stycken till och med.

Här ligger jag och är slut…

Dags att ta stygn…

Nu börjar det bli dags att ta stygnen men jag är osäker på om det går att göra det nu. Har bytt omslag ett par gånger och nej, det ser inte bra ut. Åtminstone inte halva såret.

Halva har läkt ihop fint. Men närmare tumgreppet ser det lite infekterat ut och det vätskar. Det som hade kunnat bli ett litet knappt synligt ärr kommer nog bli ett rätt fult dito.
Ingen skugga ska falla på plastikkirurgen för det är helt och hållet mitt eget fel. Jag har helt enkelt varit lite väl rörligt och grabbat tag i både det ena och det andra utan att tänka mig för. Ibland har det som svidigt till och jag antar att ärret spruckit upp vid de tillfällena.

Faan att man inte kan vara som andra och ta det lite lugnt. Inte ens som nysydd kan jag låta handen vila. Nåja, det blir som det blir. Huvudsaken är ändå att fläcken är väck. Så det så!

Var tog den där våren vägen…

Visst, jag fattar att det är tidigt att prata om vår redan i slutet av februari, men jäklar så skönt det var då jämfört med nu.
Lunchprommen idag var inte skön på något sätt. Det blåste svinkallt och som om inte det räckte så kom det även snö… Men för att något ska hända är det bara att trampa på, borra ner huvudet och gå mig varm. Att gnälla över vädret är egentligen inte så smart, det är som det är och det finns ju kläder.

Just de senare måste jag byta ut nu. Satsade för ett tag sedan på kvalitet och de håller än, de är bara lite stora. Det ÄR inte skönt att gå och visa halva röven när man är en gammal dam. Det passar sig helt enkelt inte.

Hur som, sedan en tid tillbaka är det #enmilomdagen som gäller för Karlströmskan och det går riktigt bra. En sväng på lunchen och en till på kvällskvisten. Mer än så behövs inte.
Så häng med du å, ta milen och känn dig både pigg och frisk. Å på nätterna, efter en redig kvällspromme, sover man som en nybankad bäver. Lovar!

Nu är den borta…

Två veckors ledtid måste jag ändå säga är helt okej. Jag trodde att det skulle ta mycket längre tid än så. Men den fläck jag haft en stund på handen och visade upp till läkare för två veckor sedan försvann idag. Å det känns riktigt förbannat bra!

For iväg till Läkarhuset och där fanns Dr. Marianne Beausang Linder som fick den äran att ta bort eländet. Själva bedövningen var det som kändes värst. Det är inte skönt att få sprutor, hela tre stycken, i handen.
Därefter gröpte hon bort skiten och sydde ihop såret. Fick veta att just händer kan vara lite svårläkta så jag fick en massa små stygn för att hålla ihop det hela ordentligt och förhållningsregler om att vara ordentligt lindad i tre till fem dygn, därefter tejpa i flera veckor.
Själva stygnen kan jag ta bort på vårdcentralen om ett par tre veckor och bedömning från patolog kommer om ett par månader.

Allt gick bra och jag är glad över att det gick så pass snabbt och enkelt som det ändå gjorde.

Firade med VBB, Vän, Bubbel och Baklava på kvällskvisten. För finns det något att fira ska det firas. Så det så!
VBB FTW!

Ge mig medikamenter…

…anternativt amputation, för nu har jag ledsnat.
Det var väl ungefär så jag sa till sköterskan på vårdcentralen idag. Å det slutade att jag fick en läkartid och till slut även antibiotika.

Jag har ju haft problem med mina bihålor i ett halvår nu. Japp, det stämmer… sedan i somras har de jävlats och läkare har mest konstaterat vad det INTE är och bett mig återkomma om det inte går över. Vilket det så kart inte gör om man bara talar om vad det inte är jag lider av.

Har remiss liggandes till ÖNH här på Akademiska men det kan ta upp till fyra månader innan jag får tid och så länge kan jag inte vänta. Speciellt inte nu när jag åter igen blivit sämre och fått ont och feber.

Men nu har jag åtminstone fått medikamenter som förhoppningsvis hjälper mig. För nu klarar jag inte av att gå omkring med fyllda bihålor längre, det är både äckligt och ovärdigt. Så det så!

Hjärtat är starkt…

Började min dag med att göra ett arbetsprov på cykel. Självklart cyklade jag dit.

Jag har haft svårt med andningen sedan några månader. Det är trögt att andas utan att jag ansträngt mig och det kommer när som helst. Ibland håller det i sig över hela dagen, ibland bara ett par timmar. Det är olika.
Förutom det har jag känningar av ständiga infektioner. Allt från feber till diffus smärta i öronen. Jättemärkligt.
Jag själv tror det hör ihop med hypotyreos en, men läkarna i Uppsala vill inte ens diskutera det med mig eftersom jag medicinerar med annan medicin än den man bestämt här.

Så i stället för att kolla upp ev. infektion i kroppen eller mäta sköldkörtelvärdena slår de på stora trumman och skickar mig till ultraljud, DT, arbetsprov, EKG och slätröntgen. Galet!

Arbetsprovet på cykeln gick som en dans. Jag trampade på och gjorde skattningar om ansträngning och flås. Kom upp i drygt något ansträngande innan jag fick avsluta.

Glädjande är jag precis så stark som man förväntar sig av en 50+ trots cancerbehandling, astma och gud vet vad. Vad gäller hjärtat är det friskt och starkt!